Självförsörjande turism i Sverige – utmaningar, påverkan och lösningar för landsbygden

Självförsörjande turism (på engelska – self catering) – hit räknas exempelvis husbilsturism, stugboende och vandring där besökaren bär med sig tält och egen mat – har blivit allt mer populär i Sverige. Antalet registrerade husbilar har ökat kraftigt under det senaste decenniet, och intresset för friluftsliv och ”hemester” (svemester) har fått fler att semestra i stugor eller ge sig ut på vandringsleder. Denna form av turism innebär att resenärerna i hög grad klarar sig själva vad gäller boende och mat. Det skapar unika möjligheter för människor att uppleva naturen på egna villkor, men det medför också särskilda utmaningar för de lokalsamhällen och destinationer som tar emot dessa besökare.

Här kartlägger vi hur självförsörjande turism påverkar den lokala ekonomin i svenska landsbygdsområden, med fokus på hur mycket dessa turister konsumerar lokalt och vilka påfrestningar som uppstår för service, infrastruktur och värdskap. Därefter presenteras exempel – både från Sverige och internationellt – på hur destinationer försöker möta utmaningarna. Slutligen följer en sammanfattande reflektion kring vilka lösningar som tycks mest hållbara för att säkra lokal nytta och långsiktig utveckling.

Lokal konsumtion och utmaningar

Begränsad lokal konsumtion

En generell iakttagelse är att självförsörjande turister tenderar att spendera relativt lite pengar på plats jämfört med andra besökare. Eftersom de har med sig eget boende (husbil, tält eller stuga) och ofta egen mat, minskar behovet av att utnyttja lokala kommersiella tjänster som hotell och restauranger. Motorcamping-turister lagar ofta mat i sin husbil och kan övernatta gratis på en parkeringsplats istället för att betala för campingplats eller hotell. På samma sätt handlar vandrare med tält mycket av sin proviant i förväg och undviker kostnader längs leden, och stuggäster lagar vanligen sina måltider själva i stugan.

Flera källor antyder att konsumtionen från dessa grupper är begränsad. En norsk branschstudie pekar på att för varje krona som omsätts på en campingplats genereras 3–5 kronor i kringliggande ekonomi bobilverden.no. Detta indikerar att när husbilsturister väljer fricamping (gratis uppställning utanför campingplatser) uteblir en betydande lokal meromsättning – inte bara campingavgiften, utan även sekundär utgifter för till exempel restaurangbesök, attraktioner eller butiksköp minskar. En husbilist som enbart övernattar gratis och lagar all mat själv bidrar därmed väldigt lite ekonomiskt lokalt; vissa kommuninvånare har rentav uppfattningen att om husbilsturister bara handlar minimalt lokalt och sköter sig själva blir deras bidrag “nästan försumbart” för orten natverkethallbarbesoksnaring.se.

Det ska dock understrykas att självförsörjande turister inte är helt utan lokal konsumtion. Dagligvaror och förnödenheter behöver oftast fyllas på under resans gång. En studie från Jämtland visar att lokala lanthandlar i glesbygd i stor utsträckning hålls vid liv av turister och fritidsboende: “Det är turisterna och norrmännen som handlar här, inte lokalbefolkningen” noterade en handlare i en by, då de bofasta oftare veckohandlar billigare i större tätorter. Särskilt campinggäster och stugboende efterfrågar en välförsedd matbutik på orten för att kunna köpa det de behöver under vistelsen. Besökare är ofta villiga att betala lite mer i den lilla butiken för bekvämlighetens skull, vilket kan kompensera butikens högre kostnader. På destinationer nära Norges gräns har den lokala dagligvaruhandeln till och med anpassat sortimentet efter norska turister, som utgör en stor kundbas jht.se.

Många självförsörjande turister spenderar pengar på bränsle, matvaror och i viss mån detaljhandel (t.ex. friluftsutrustning, souvenirer) i närområdet, men de lägger betydligt mindre på kommersiella boenden, restauranger och guidade aktiviteter än genomsnittsturisten. I Fulufjällets nationalpark uppgav exempelvis bara omkring 5–8 % av besökarna att de lade pengar på någon aktivitet under besöket, medan en majoritet köpte mat. Detta konsumtionsmönster innebär att den direkta turistomsättningen i lokalsamhället per person blir lägre, vilket påverkar hur stor ekonomisk nytta orten kan dra av ett ökat besöksantal. Självförsörjande turister har ofta inte tillgång till så mycket information och kan lätt missa at det finns t.ex. guidade turer de skulle kunna ta del av. Det gäller då att försöka nå den här gruppen på ett smidigt sätt.

Påfrestningar på lokal service och infrastruktur

Trots den relativt begränsade konsumtionen utnyttjar självförsörjande turister lokal infrastruktur och naturresurser, vilket skapar kostnader och utmaningar för värdskapet. Underhåll av leder och naturområden är en central utmaning. Den ökade vandringsturismen i Sverige har lett till att många populära leder slitits hårt, med erosion, skador på känsliga miljöer och sämre framkomlighet som följd. Samtidigt har underhållet inte alltid hängt med i samma takt – flera rapporter och debatter har pekat på resursbrist för att sköta lederna. Ett konkret exempel är Höga Kusten-leden, som tillsammans med många andra leder varit i behov av upprustning. År 2024 valde friluftsföretaget Naturkompaniet att gå in och sponsra upprustning av tolv välbesökta vandringsleder (däribland Höga Kusten) med totalt 3,5 miljoner kronor. Detta privata initiativ – kallat “Naturbonusen” – understryker att det offentliga underhållet inte räckt till och att alternativa finansieringskällor söks för att täcka kostnaderna. Regioner och kommuner försöker också stötta; i Västernorrland samarbetar regionen, kommunerna, Länsstyrelsen och lokala aktörer sedan 2021 för att utveckla och underhålla Höga Kusten-leden 7an.se. 

Liknande behov finns på många håll – exempelvis har staten (Naturvårdsverket) nyligen ökat bidragen till ledutveckling, men kräver då ofta lokal medfinansiering på minst 30% naturvardsverket.se. För små kommuner med begränsad skattebas kan detta vara svårt att prioritera, särskilt om turistnäringen inte genererar direkt intäkter till kommunens ekonomi.

Avfallshantering och sanitetsservice är en annan utmaning. Självförsörjande turister förlitar sig på allemansrätten för att röra sig och övernatta i naturen, men allemansrätten medför inget ansvar för att tillhandahålla faciliteter. Många kommuner och markägare upplever dock att de behöver sätta ut soptunnor, utedass, eldstäder, vindskydd och parkeringsplatser vid populära platser för att undvika nedskräpning och störningar. Varje sommar syns exempel på överfulla soptunnor vid rastplatser och parkeringsplatser som används av husbilsturister, eller skräp längs stigar där vandrare rört sig. I vissa fall har nedskräpning och otillåten avfallstömning lett till skarpa motreaktioner. Internationella erfarenheter är talande: I Nya Zeeland har kommuner tvingats förbjuda fricamping på vissa platser efter problem med att campingfordon skräpat ner och förorenat omgivningen diva-portal.org. Även i Sverige finns en tydlig oro för att allemansrätten kan hotas om turister missbrukar friheten och inte “sköter sig” natverkethallbarbesoksnaring.se. Som en husbilsskribent påminner: allemansrätten gäller inte fordon – husbilister måste följa lokala ordningsregler och trafikföreskrifter, och det är absolut förbjudet att tömma latrin eller gråvatten i naturen husbilskompisar.se. Trots det händer överträdelser som skapar merarbete och kostnader för markägare och kommunala renhållningsteam.

Trafik och parkeringsbelastning är ytterligare en aspekt. Husbilsboomens baksida är att många små orter och naturområden blivit översvämmade av stora fordon under högsäsong. Pendlarparkeringar, badplatsers parkeringar eller vägsnäva vikar fylls av övernattande husbilar, vilket i vissa fall tränger ut lokalbefolkningen och ger upphov till irritation. I Oskarshamn klagade till exempel pendlare på att husbilar övernattade på en pendlarparkering och tog upp ytor barometern.se. Flera kommuner – Trelleborg, Gotland och andra – har behövt se över var husbilar får stå och ibland infört skärpt parkeringsövervakning och hänvisningsskyltar under turistsäsongen. Trafikverket har tillsammans med Transportstyrelsen diskuterat enhetliga vägskyltar för husbilsparkering för att hjälpa turisttäta kommuner styra flödena sverigesradio.se. Att ständigt behöva utöka parkeringar, städa rastplatser och reparera slitaget på vägar och leder utan att få in motsvarande intäkter är en ekvation som många landsbygdskommuner brottas med.

Värdskapsutmaningar uppstår också. Lokalbefolkningens attityd till turisterna kan påverkas negativt om man upplever att besökarna “tar för sig av orten” utan att ge något tillbaka. Just motorhometurister har ibland fått rykte om sig att vara snåla eller hänsynslösa, vilket kan tära på gästfriheten. Det finns exempel på att ortsbor tröttnat så mycket på buskage-toaletter och felparkerade campervans att man velat stänga av områden helt. Samtidigt är många stolta över sin bygd och vill gärna välkomna gäster – bara det sker på ett respektfullt sätt. Balansgången kan vara svår: Å ena sidan vill destinationer marknadsföra sina unika naturmiljöer, å andra sidan behöver de uppmana besökare att ta ansvar för att bevara just dessa värden natverkethallbarbesoksnaring.se.

I vissa populära områden (t.ex. kring Höga Kusten och fjälldestinationer) har man börjat informera tydligare om “dos and don’ts” i naturen och vikten av att bidra till orten. Det talas även om att få turister att bli ”regenerativa” snarare än exploaterande – dvs. att de ger något tillbaka. En grupp inom hållbar besöksnäring i Sverige beskrev idealet “regenerativa husbilsturister” som de som handlar lokalt, övernattar på anvisade ställplatser och bidrar till lokala projekt för naturvård natverkethallbarbesoksnaring.se. Det citatet fångar både frustration (”om ni ska komma hit vill vi också ha något tillbaka”) och ambitionen att vända utmaningen till en möjlighet.

Sammanfattningsvis ställs landsbygdsdestinationer inför dilemmat att hantera stora besöksströmmar med små marginaler. Turisterna sliter på leder, utnyttjar parkeringsytor, fyller upp soptunnor och nyttjar allemansrätten – allt vilket kräver skötsel och ibland reglering. Om turisternas konsumtion lokalt inte väger upp kostnaderna, riskerar det lokala engagemanget och stödet för turismen att minska. Därför har många destinationer börjat söka lösningar för att öka den lokala nyttan och minska de negativa effekterna av självförsörjande turism. Nedan redovisas olika strategier och åtgärder som prövats eller diskuterats för att tackla dessa utmaningar.

Lösningar och strategier

Stimulera lokal konsumtion

En angreppsvinkel är att försöka få de självförsörjande besökarna att ändå spendera mer pengar på orten, genom frivilliga incitament och smart utbud. Information och marknadsföring kan spela en roll – att tydligt lyfta fram för turisterna vilka lokala butiker, gårdsförsäljare, kaféer och aktiviteter som finns, så att de lockas av utbudet. Exempelvis har vissa turistorter tagit fram broschyrer eller appar med tips om att fylla på skafferiet hos den lokala lanthandeln istället för att storhandla allt hemma, eller att köpa färska grönsaker och kött från ortens gårdsbutiker för grillkvällarna i stugan. Under pandemins hemesterboom rapporterades att många upptäckte lokala gårdsbutiker och hantverksprodukter när de rest med husbil eller bott i stuga, vilket då gynnat producenter i bygden.

Ett mer organiserat exempel är konceptet ”regenerativ turism” som nämnts i branschsamtal. Destinationer kan uppmuntra husbilsturister att bli ”regenerativa” genom att etablera särskilda ställplatser nära centrum där besökarna har bekvämligheter och samtidigt lätt access till butiker och restauranger. På så vis ökar sannolikheten att de handlar lokalt istället för att parkera avsides och leva helt självförsörjt. Vissa småstäder har infört gratis dagparkering för husbilar intill handelsområden just i syfte att dra nytta av husbilsturisternas köpkraft (t.ex. Nagu i den finländska skärgården där man vill få husbilisterna att stanna vid byn som saknar camping, men lockar med vacker miljö yle.fi). 

Andra har tvärtom valt att ta en mindre avgift för centrala ställplatser men samtidigt inkludera rabattkuponger till lokala restauranger eller sevärdheter i priset – ett sätt att styra konsumtionen tillbaka till orten.

Evenemang och paket riktade mot självförsörjande turister kan också stimulera lokal handel. Till exempel har några destinationer anordnat ”bondens marknad” eller matfestivaler på campingplatserna, dit husbils- och stuggäster bjuds in för att smaka och köpa lokala delikatesser. Resultatet blir att turisterna får en upplevelse och spenderar pengar på ortsprodukter, samtidigt som det lokala näringslivet får intäkter och chans att bygga relationer med besökarna. I fjällområden har man provat att erbjuda vandringspaket som inkluderar boende i stuga eller på enklare fjällpensionat och måltider med lokal prägel – även om den genuint självförsörjande tältvandraren kanske avböjer, kan ett bekvämt paket med bastu och viltmiddag locka en del vandrare att lyxa till det en natt. Sådana ”vandra med guldkant”-erbjudanden marknadsförs t.ex. av Countryside Hotels och Svenska Turistföreningen för att nå även de naturturister som normalt inte bokar traditionella hotell (countrysidehotels.se och svenskaturistforeningen.se).

Kort sagt försöker många värdorter bli bättre på att fånga upp de pengar som ändå finns i omlopp. Genom strategisk placering av service (ställplatser, information, marknader) och genom att erbjuda saker som även den självförsörjande kan uppskatta (lokala råvaror, unika upplevelser), kan konsumtionen öka utan tvång. Detta stärker den positiva kopplingen mellan turism och lokal ekonomi.

Införande av avgifter och bidrag

En mer direkt metod för att hantera både kostnader och uteblivna intäkter är att införa avgiftssystem kopplade till de självförsörjande turisterna. Tanken är att låta besökarna vara med och betala för det slitage och de tjänster de utnyttjar, vilket samtidigt kan ge resurser för bättre infrastruktur. Flera modeller har prövats eller diskuterats:

• Parkerings- och övernattningsavgifter: Många kommuner har börjat ta betalt för parkering vid populära naturmål. Ett symboliskt belopp (t.ex. 20–50 kr per dag) på en tidigare gratis parkering kan ge ett välkommet tillskott som öronmärks för skötsel av just den platsen (exempelvis till underhåll av toaletter, soptömning eller skyltning). I vissa naturreservat och nationalparker har sådana avgifter införts för bilparkering. För husbilar finns särskilda ställplatser där man betalar per natt för att stå tryggt och kanske få tillgång till färskvatten och avlopp. Kommuner som Karlskrona och Högsby har anlagt centrala ställplatser med dygnsavgift och enkel betalning via Swish hogsby.se. Avgifterna är ofta lägre än en kommersiell camping, för att vara attraktiva, men ändå tillräckliga för att täcka renhållning och lite drift. På så vis blir det en win-win: turisterna får en ordnad plats att stå, och orten får in medel samt styr var övernattning sker.
• Ledkort och naturvårdsavgifter: Ett omdiskuterat men banbrytande initiativ i Sverige är införandet av ett frivilligt vandringskort i Södra Årefjällen. Där har det lokala ledförvaltningsbolaget, i samråd med markägare, valt att “avgiftsbelägga” cirka 63 mil privata fjälleder genom att erbjuda vandrare att köpa ett årskort (pris ca 2 000 kr) som bidrag till ledskötseln sverigesradio.se. Eftersom juridiskt tvång inte är möjligt (allemansrätten ger rätt att gå utan att betala) är avgiften frivillig, men initiativtagarna hoppas på besökarnas goodwill. Motivationen bakom är tydlig: om inget görs riskerar den ökande trafiken att förstöra naturen och i förlängningen undergräva allemansrätten
  sverigesradio.se. Försöket startade 2022 och utfallet första sommaren var begränsat – endast omkring 100 000 kr kom in, vilket tyder på att relativt få vandrare valde att betala
  jamtlandstidning.se. Kritiker menar att detta inte räcker och att frivilligheten gör det tandlöst etc.se. Förespråkare kontrar att det åtminstone etablerar principen att även vandrare bör bidra ekonomiskt. Södra Årefjällen-fallet har lett till en principiell diskussion: är leder att likställa med skidspår (där avgifter är vanliga), och kan frivilliga betalningar vara en väg framåt? Hittills är resultatet blandat, men andra destinationer följer noga hur det utvecklas.
• Turistskatter och besöksavgifter: Internationellt finns exempel på bredare avgiftslösningar. Nya Zeeland införde 2019 en generell turistleavgift (International Visitor Conservation and Tourism Levy) på ca NZ$35 per utländsk besökare som tas ut i samband med visum eller ankomst, och intäkterna öronmärks för hållbar turism och naturskydd mbie.govt.nz. (Under 2024 planerar NZ att höja denna avgift till NZ$100 p.g.a. ökande besökstryck reuters.com.) 

Liknande modeller finns i exempelvis Norge, där utländska fisketurister betalar ett litet belopp för fiskekort som går till lokala räddningsfonder och miljöåtgärder. I flera europeiska länder tar städer ut en ”tourist tax” per natt på hotell – i Sverige har det inte funnits något motsvarande för landsbygd/naturturism, men diskussioner har förts om exempelvis en ”fjällavgift” eller ”skärgårdsavgift. Än så länge har inga svenska kommuner laglig rätt att ensidigt införa en sådan skatt, men några destinationer har experimenterat med frivilliga bidrag. I t.ex. Jokkmokk uppmanades under en period besökare att swisha en valfri summa till ett “naturvårdskonto” för varje natt de campade vid ett populärt vattenfall – ett enkelt system som dock bygger på ärlighet och vilja. Internationellt uppmärksammas även Italiens Cinque Terre, där man på de mest trafikerade kustlederna tar betalt för ett vandringspass (~7,5–15 € per dag beroende på säsong) för att finansiera underhåll cinqueterre.eu.com. Där har avgiften blivit socialt accepterad och ger konkreta resultat i form av säkra, städade stigar och räddningstjänst vid behov.

Avgifter löser inte allt, men kan skapa en ekonomisk feedback från turisterna till platsen. Rätt utformade kan de upplevas legitima – särskilt om intäkterna tydligt går tillbaka till förbättringar som gagnar besökarna (bättre leder, renare rastplatser, bevarad natur). Det är en fin balans att ta betalt för naturupplevelser i Sverige, men fler destinationer överväger någon form av avgiftsfinansiering för att göra turismen långsiktigt hållbar ekonomiskt.

Paketerade tjänster och mervärden

En tredje strategi är att utveckla nya tjänster och paketerbjudanden som dels underlättar för de självförsörjande turisterna, dels skapar intäkter lokalt. Idén är att identifiera behov eller bekvämligheter som även en självständig resenär kan tänka sig att betala för, om det presenteras på rätt sätt.

Ett framgångskoncept har varit att erbjuda komforttjänster för husbilsturister. Många små kommuner har insett att om de tillhandahåller en välutrustad tömningsstation för latrin och gråvatten, kanske kombinerat med färskvattenpåfyllning och några el-platser, så stannar husbilisterna gärna till och betalar en slant. Sådana multifunktionella serviceplatser har dykt upp längs större vägar och vid infarter till turistområden. Ofta tar man ut en avgift (kontant eller via app) för att låsa upp latrintömningen, och kan samtidigt informera om lokala besöksmål och butiker. Detta ses som ett sätt att fånga upp fricamparna – de kanske sov gratis i skogen, men de behöver förr eller senare tömma tanken och då sker det under ordnade former mot avgift. Kommunen eller en lokal företagare driver anläggningen mot en liten vinst och samtidigt minskar risken att avfall dumpas olagligt i naturen.

En annan paketering handlar om att binda ihop transport och upplevelser. Vandrare som går långa leder kämpar ofta med logistiken kring start- och slutpunkt. Här har företag sett en nisch: mot betalning kan man få sin utrustning transporterad, eller boka shuttle-bussar tillbaka till utgångspunkten. I fjällen finns exempelvis paketerbjudanden där man kan vandra från punkt A till B, sova över i en stuga (eller tälta utanför) och sedan bli upphämtad av en minibuss som kör tillbaka till startplatsen – mot en avgift. Detta ger byarna längs lederna en chans att sälja en tjänst och samtidigt knyta kontakt med vandrarna. Även bagagetransport och matleveranser till vindskydd förekommer i begränsad form som betaltjänst i vissa områden; till exempel kan vandrare på Bohusleden förbeställa proviantpåfyllning från en lokal aktör som levererar till ett vägskäl nära leden, vilket gynnar den lokala lanthandeln.

För stuggäster finns paketering i form av ”startkit” eller upplevelsekit. I destinationen Höga Kusten kan man boka ett vandringspaket som inkluderar stugboende, kartor, och ibland även ett kombinerat kajak- och vandringsäventyr. Syftet är att även de som initialt bara tänkt hyra en stuga och klara sig själva ska frestas att köpa ett mervärde – kanske en guidad tur upp för Skuleberget eller en båtutflykt i skärgården, paketerat till rabatterat pris för stuggäster. Flera hotell och pensionat på landsbygden har också skapat ”husbilspaket” där man som husbilsturist får parkera på hotellets mark och för en paketavgift ta del av spa, middag och frukostbuffé. Ett exempel är Breanäs Hotell i Skåne som marknadsför ett Husbilspaket med elplats, trerätters middag och tillgång till hotellets bekvämligheter hogakusten.com.

Detta är ett smart sätt att integrera husbilisten i den traditionella besöksnäringen: de sover i sin egen bädd men konsumerar ändå hotellets tjänster.

Genom att vara kreativa och lyhörda för behoven kan lokala företag alltså paketera om sina erbjudanden för att passa även den självförsörjande segmentet. Sådana lösningar kan både öka besökarens upplevelsekvalitet och generera inkomster som stannar i bygden.

Samverkan mellan aktörer

En fjärde viktig nyckel till framgång är samverkan – att olika aktörer på destinationen arbetar tillsammans för att hantera utmaningarna och dela på både kostnader och nytta. Självförsörjande turism skär ofta över ansvarsområden: kommunens infrastruktur, markägarens mark, företagarnas kunder och ideella föreningars friluftsanläggningar. Ingen enskild aktör kan lösa allt, men genom samarbete kan man hitta hållbara modeller.

Ett bra svenskt exempel är den samverkan som sker kring lederna i fjällen och andra naturområden. I fallet Södra Årefjällen nämnda ovan gick flera byar, markägare och företag ihop och bildade Södra Årefjällen Ledförvaltning AB för att gemensamt sköta lederna och finansiera detta sverigesradio.se. Här bidrar boendeanläggningar, aktivitetsföretag och byalag med medel (direkt eller indirekt) eftersom de alla gynnas av att lederna är välskötta. Länsstyrelsen ansvarar för statens leder, men de privata kompletterar nätet och behövde en huvudman – något man löste genom denna samverkansorganisation. Även i Höga Kusten-området, som nämnts, finns ett pågående projekt där kommuner, region, Länsstyrelse och föreningar tillsammans utvecklar leden och servicen runt den 7an.se. I många fall bidrar också ideella krafter: lokala friluftsföreningar eller turistorienterade föreningar tar hand om vindskydd, spänger och märkning, ofta med små bidrag från kommunen eller sponsorer som tack.

Offentligt-privat samarbete kan också innebära att kommuner tar hjälp av näringslivet för finansiering. Naturkompaniets “Naturbonus” som gav 3,5 miljoner till leder över hela Sverige är ett exempel på att företag kliver in för att ta ansvar 7an.se.

På lokal nivå kan t.ex. skogsbolag eller energibolag som verkar i området sponsra rastplatser eller informationsskyltar som kompensation för sitt marknyttjande. Turistföretagarna å sin sida kan engagera sig i kommunens planering för att peka ut var nya ställplatser borde anläggas eller vilka leder som är mest prioriterade att rusta upp. Genom dialog kan man undvika missförstånd – t.ex. att kommunen stänger en populär P-plats för husbilar utan att erbjuda alternativ, något som annars riskerar att slå tillbaka mot både besökare och företag.

Värdskapsinitiativ i samverkan har också visat sig värdefulla. I en del destinationer har man infört konceptet turistvärdar eller naturvärdar under högsäsong: personal (ibland volontärer eller sommarjobbare) som rör sig på vandringslederna eller ställplatserna, välkomnar besökare, informerar om regler och ger tips på vad man kan göra lokalt. Detta har använts framgångsrikt utomlands – Nya Zeeland finansierade t.ex. “Camping Ambassadors” som besökte populära fricamping-platser och pratade med resenärerna om hur de skulle sköta avfall och respektera lokalsamhället. I Sverige har Naturvårdsverket och länsstyrelserna på försök haft värdar i nationalparker som Fulufjället och Abisko, vilka både ser till att turisterna trivs och att regler följs. Sådana värdar kan även diskret uppmuntra till lokal konsumtion (“När ni kommer ner från fjället, missa inte att besöka bykaféet – de har fantastiska kanelbullar!”). För att finansiera värdskap samarbetar ofta kommun, lokala företag (som kan sponsra med mat/logi till värdarna) och ideella organisationer som STF. Även om effekten är svårmätt bidrar detta mjuka samarbete till att integrera turisterna i lokalsamhället på ett positivt sätt.

Till sist handlar samverkan också om att dela kunskap och lära av goda exempel. Genom nätverk som Nätverket Hållbar Besöksnäring i Sverige möts destinationer och utbyter idéer om hur man kan hantera exempelvis överturism och friluftstryck natverkethallbarbesoksnaring.se. Internationella samarbeten finns också, t.ex. inom Norden där man ser på gemensamma lösningar för hållbar naturturism. Denna kunskapsdelning gör att lyckade initiativ kan spridas och skalas upp i fler områden.

Sammanfattande reflektioner

Självförsörjande turism utmanar de traditionella modellerna för hur turism ska komma en bygd till del. När besökare inte automatiskt spenderar pengar på boende och mat, krävs mer kreativitet för att säkerställa lokal nytta. Kartläggningen visar att dessa turister visserligen konsumerar mindre på plats än genomsnittet, men att de ändå kan spela en viktig roll för lokalsamhället – exempelvis genom att under högsäsong lyfta omsättningen för service som lanthandel, bensinmack och andra basfunktioner som också de bofasta drar nytta av. Utmaningen är att hantera den obalans som kan uppstå när turisternas slitage på natur och infrastruktur inte motsvaras av direkta intäkter till värdorten.

Lösningarna går i två huvudsakliga riktningar: att öka intäkterna från dessa turister och att effektivisera förvaltningen av resurserna genom samarbete. Att öka intäkterna behöver inte innebära att man kommersialiserar allemansrätten eller tvingar på besökare höga avgifter. Fallet med frivillig ledavgift i Årefjällen visar att tvång inte är möjligt och frivillighet svår, men också att det finns en betalningsvilja hos åtminstone några när de förstår syftet jamtlandstidning.se. På sikt kanske en kultur kan etableras där det ses som naturligt att ge ett bidrag för bevarandet av den natur man njuter av – på samma sätt som många fjällvandrare idag betalar för vinterspår utan att klaga. Internationella exempel som Cinque Terres vandringskort och Nya Zeelands turistavgift antyder att om medlen används tydligt till vård av besöksmålen, så accepteras avgifter av flertalet.

Samtidigt kan mycket göras utan att behöva “beskatta” turisterna, genom att styra beteenden och utbud. Hållbar platsutveckling handlar här om att integrera turisterna i ortens kretslopp: ge dem lättare möjlighet att göra rätt (slänga sopor, parkera lagligt, övernatta säkert), och visa upp det genuint lokala så att de väljer att konsumera sådant som gynnar orten. De strategier och exempel som redovisats – från ställplatser vid centrum och lokala marknader, till husbilspaket på hotell och gemensam ledförvaltning – visar på innovationsförmåga ute i landsbygdsdestinationerna. Många av åtgärderna är relativt nya, så det behövs fortsatt utvärdering av resultaten. En del initiativ har redan gett konkreta effekter: Naturkompaniets upprustning av leder förbättrar för alla parter 7an.se, och införandet av fler ställplatser har i flera kommuner minskat konflikterna kring felparkerade husbilar yle.fi. Andra är mer långsiktiga i sin verkan, som att bygga upp samarbeten och successivt ändra kultur hos både besökare och värdar.

En reflektion är att hållbarhetsfrågan går som en röd tråd: de modeller som verkar mest lovande är de som samtidigt främjar miljömässig hållbarhet och lokal social hållbarhet. Till exempel, att husbilsturister styrs till färre men välutrustade platser gör att miljöpåverkan koncentreras och hanteras, samtidigt som dessa platser kan fungera som mötespunkter mellan turister och ortsbor (t.ex. via att de ligger vid en lokal verksamhet). När turister lär känna lokalsamhället ökar chansen att de känner ansvar för platsen – och kanske kommer tillbaka i framtiden med en positiv inställning.

Avslutningsvis kan sägas att självförsörjande turism varken är en välsignelse eller en förbannelse för landsbygden, utan något mittemellan som med rätt åtgärder kan vägas över mot det positiva. Det kräver nytänkande affärsmodeller och ibland modiga beslut (som att testa avgifter eller nya samarbeten), men potentialen finns att göra dessa besökare till en tillgång. En hel del kunskap har redan genererats genom de försök och projekt som pågår runtom i Sverige och utomlands. Genom att sprida goda exempel och anpassa dem efter lokala förhållanden kan destinationer stärka både hållbarheten, den lokala nyttan och den långsiktiga utvecklingen av platsen – så att såväl turister som invånare och naturen själv blir vinnare i det långa loppet.